svensken rasar...igen

Klistra inte ihop mitt kött si'l vous plaît, för jag vill minsann ha kvaliteeeeeet! Äter du korv? Skinka? Mamma Scans smarriga köttbullar, färdiga att slänga ner i stekpannan? Klister som klister darlings... Detta för mig osökt åter tillbaka till frågan, ska folk verkligen få rösträtt utan motprestation?

dagens

Idag kör vi mer casual but classy business. Brillor från Gucci (of course), en polo av okänd härkomst (dvs gammal) och halsbandet är en gåva från världens bästa tatuerare Malin.

dagens

Idag är vi business! Skjorta från Zara, Kjol från MQ.

sleep tight

Mina veckor är så väldigt schemalagda just nu. Jag måste ha örnkoll på min kalender för att inte missa ett möte jag bokat, ett mail som ska skickas, ett samtal som ska ringas och ett underlag som ska levereras. Och jag tror det är därför jag plötsligt fått problem med sömnen. Jag har aldrig någonsin haft några sådana problem innan. Och jag kan fortfarande somna på kvällen, men sedan vaknar jag minst en gång på natten och sedan gärna en timme före larmet (och mitt larm är ändå väldigt tidigt, jag älskar att ha en massa tid på morgonen). Min kropp är så inställd på allt som ska göras nästa dag att den inte har ro att vänta. Det känns inte helt okej. Dock har jag ju fått ha de mest relaxade helgerna på år och dar så jag hoppas att kroppen hinner catcha upp då. Men helt ärligt så är det rätt störigt att vakna klockan fyra och inte vilja somna om. Tabletter?

vitt

Vintern fortsätter gäcka Sverige och Göteborg. Varje dag kramar den fuktiga kylan ytterligare lite hårdare om kroppen som om den helst ville se mig segna ner och dö. Livsgnistan liksom trycks ut genom näsborrarna. Och jag som är norrlänning ska tydligen ha en inneboende immunitet mot den här typen av väder, men allt jag kan känna är mina spända muskler när jag i varje steg drar axlarna längre upp mot öronen, trycker händerna längre ner i fickorna och drar in snoret ytterligare en gång. Från insidan av lägenhetsfönster är dock Kung Bores brutala nedslag ganska trivsamt. Ett vitt täcke är efterlängtad kosmetika för den grå staden, och i väntan på grönska är snön det näst bästa. Tjocka flingor som slow-motion-försiktigt singlar mot marken och landar som dun i hög. Och hårda pilar av is i ilskna vindar, som jag knappt ser om jag inte tittar där borta, under gatlyktan.

Men jag får sällskap till tekoppen, och blickar som ger mig hopp om en vacker vår. Det är faktiskt inte så länge kvar nu.

min nya kärlek

När jag var ung, dum och subkulturell tyckte jag att det låg en prestige i att inte träna. Träna gjorde ytliga, blonda och solbrända människor som inte insett att tid hellre borde läggas på att läsa Per Hagman och lyssna på The Cure. Naturligtvis bottnade det hel i ett väldigt dåligt självförtroende, inte ville jag skämma ut mig bland vältränade människor, jag som på den tiden vägde ungefär 15 kg mer än idag. Jag, som så många andra fortfarande, trodde att jag skulle behöva utstå föraktande blickar och hånflin från de som stoltserade med platta magar och fasta rumpor. Newsflash, vi går inte i högstadiet längre.

Jag tog mina första stapplande träningssteg medan jag fortfarande kallade mig subkulturell. Jag fick in de riktigt bra vanorna och gick ner kilona för några år sedan. Men det var först i höstas jag lärde mig att älska träning. Och att älska gymmet! För det är något alldeles speciellt att vara omgärdad av människor som alla fokuserar på samma saker, att vara friska, starka och hälsosamma! Okej, jag vet vad ni tänker nu, gymmet är ju fullt av folk som inte alls gör det här på ett hälsosamt sätt. Ja, det finns anorexitjejer och anabolakillar, men de är definitivt i minoritet och jag väljer att se förbi det.

Träning blev roligt när jag vågade ta plats i styrketräningsutrymmena. Efter år på crosstrainers och MRL-pass la jag mig på en bänk och lyfte hantlar. Framför spegeln! Med muskelknippen bredvid! Och insåg att det var ju inte alls farligt, snarare så kändes det kul att bli en av dem som stolt byter om och ger sin kropp en genomkörare och går därifrån med endorfinströmmar och leenden. Och samtidigt som jag börjar lära mig att springa så börjar jag bli stark. Och det är en sjukt cool upplevelse att lära sig vad kroppen kan åstadkomma.

måndag och som vanligt händer det grejer

Än en gång är mitt liv i en sådan fas då det händer väldigt mycket, men jag kan inte riktigt berätta om det. Inte än i alla fall. Fast jag är himla sugen, det är nämligen bara roliga saker! Det jag dock kan avslöja är att jag imorgon ska på en heldagsutbildning för gruppledare till Business in heart! Det är ett affärsnätverk för kvinnor och jag har fått förtroende att bli en av två ledare för nästa grupp som ska startas i Göteborg. Jag älskar verkligen att träffa nya människor och se affärsmöjligheterna när man träffas och pratar om sina behov och idéer. Som ledare får jag dessutom möjligheten att forma och påverka en grupp, och jag ser fram emot att jobba med det. Det är inte spikat när vi startar men det kommer ni nog märka!

I helgen kopplade jag av. Det kan låta trivialt men i min värld är det extremt sällsynt att jag låter en hel helg passera utan att jag producerar något. Men den här helgen var bara mysa, umgås, äta, se på film...okej, jag skickade några mail på lördagen. Och jag uppdaterade Facebook ungefär 3 ggr/dag. men det är INGENTING. På söndagkvällen fick jag ta mig i kragen, läsa ikapp på Twittr-länkar, förbereda ett blogginlägg och så ytterligare lite mail. Men det var det värt, mina batterier är sååå laddade! Let's go!

Ingen mer könskvotering på högskolan

Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor. Vem kan argumentera mot det? Regeringen tar nu bort positiv särbehandling ur högskoleregleringen. Jag tycker Tobias Krantz sitter på några enkla handfasta argument.
Det är 95% tjejer som drabbas negativt av regeln, killar kvoteras in på de allra populäraste utbildningarna, läkare, veterinär, tandläkare och psykolog.
Vissa utbildningar domineras av män och skulle kunna behöva inkvotering av kvinnor, men där drabbas inte lika många eftersom söktrycket inte är lika högt.

Jag är som vanligt för att det alltid ska vara individ mot individ, oavsett könstillhörighet. Men jag vet också hur viktigt det är att både män och kvinnor finns representerade i de flesta skrån. För det sätter tonen, det visar vad som är möjligt. Från den lille pojken som upptäcker att dagisfröken kan vara en man, och börja fundera på att det där med att ta hand om barn kan vara ett gott alternativ till att bli polis, till den mest drivna, studiemotiverade och individualisthyllande kvinna, som vill kunna titta på sin framtida bransch och se att där finns andra framgångsrika kvinnor.

Så hur gör ska vi avgöra vem som får bli läkare när så många är lika kvalificerade på pappret? Fler intervjuer, fler praktiska prov, mer arbetslivserfarenhet? Kanske. Men jag känner mig trygg i att min regering inte vill basera det på kön. För på pappret är det lika oväsentligt som om jag är blondin eller brunett. I praktiken är det troligtvis viktigare, men det är en del av det jämställdhetsarbete som måste börja på en mycket tidigare nivå än högskolan.